Dagen D, dagen för Vätternrundan. Jag kommer upp och träffar på några gamla vänner, sitter och pratar med dem och glömmer helt av tiden. Bråttom, bråttom kommer fram till startlinjen 20 minuter innan start. Det är bara det att jag inte har hämtat upp nummerlappen ännu. Vänder mig till närmaste funktionär som informerar mig om att platsen där man hämtar sin nummerlapp ligger 3 km bort. Ruskigt stressad då jag har kort om tid, samtidigt som jag tycker det känns förjävligt att vara tvungen att cykla 6 km extra när jag ska cykla 30 mil, spurtar jag iväg. Det tar sin tid och jag får en kartong där nummerlappen ligger i och cyklar tillbaka till start.
Medan jag packar upp nummerlappen, håller mamma och pappa i cykeln. När jag får upp den ser jag att den är till ett barnlopp och att nummerlappen är så liten att jag knappt får på mig den. Jag stretar och drar och inser att jag inte har cykeljackan på mig utan en täckjacka. Jag har inte ens med mig cykeljackan. Känner mig jävligt irriterad och när jag ska hoppa upp på cykeln ser jag att det inte är min racer utan min gamla hybrid. Min starttid har nu passerats med över tio minuter och jag inser att jag kommer få köra i vanliga kläder på breda dubbdäck. Hoppar upp ger mig iväg och tänker att jag ska börja äta med en gång men nej. Alla bars och liknande är i cykelväskorna som hänger på racern. Och inte nog med det, den här mardrömsupplagan av Vättern, är det masstart och då jag missade starten har jag ingen aning om var jag ska ta vägen. Jag cyklar runt helt vilsen på massa småvägar mitt i skogen och letar efter pilar vid vägkanten utan att hitta några men jag kan säga det i varje fall. Jag hade i alla fall tur med vädret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar