R.A skrev till mig på FB idag igen. Han frågade om vi kunde prata en stund. Visst sa jag och så skickade han sitt telefonnummer. Inte vad jag hade tänkt mig riktigt, trodde han menade på datorn, men jag ringde upp.
Vi pratade i närmare två timmar. Minnen, vad som hänt med de vi umgicks med och vad som hänt oss själva de senaste 20 åren. På något sätt trodde jag att jag skulle känna igen hans röst, så mycket som vi pratade under de åren när vi inte sågs så pratade vi ju i telefon, men jag kunde inte alls placera rösten. Vi skrattade åt hur han hade hatat Boy George och inte sett eller hört något annat när han var hemma hos mig, vi skratta åt första gången jag körde moppe och åt alla gånger jag ljög hemma för att vara med honom på nätterna.
Han verkade lycklig med sitt liv och med sin familj. Kanske var jag för snabb med att fördöma som jag alltid är. Även om hans yta är var jag kallar misslyckad, så är man väl inte det om man är lycklig, eller är man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar