Intensivt

Kan säga att jag verkligen tvivlade på min kondition och möjlighet att genomföra Vättern rundan igår. Har ju varit med och cyklat med HCK några gånger nu och det har faktiskt känts bra. Var lite trött i söndags men inte anmärkningsvärt och det kändes bara av när jag låg längst fram och tog vind men igår. Läste i kalendern att det var intensivpass men också att det var till för alla. Kommit på att i alla kanske inte jag ingår. Men tillbaka till början. När jag stod där på samlingspunkten och folk började droppa in funderade jag på om jag verkligen läst att det var för alla. För de som dök upp var inte alla, de såg verkligen slimmade ut och proffsiga och framförallt endast av manligt kön. Som tur var dök det faktiskt upp två kvinnor också men tyvärr inte heller de hörde till alla, utan de var de två som höll i introduktionsrundan jag var med på.
Men alla var trevliga, pratade lite och tyckte det var kul att jag hade kommit dit. Ja du förstår alla får ju vara med. Sen gjorde de uppdelningen i grupper och då var det en för de som snitta 29 och uppåt och en för de som ligger lite lägre eller de som i vanliga fall körde 29 gruppen men kände sig lite slitna. Min grupp var alltså från nybörjare (det vill säga jag) och uppåt.
Rundan vi skulle köra var 5,5 mil vilket kanske inte är världslängst för mig men ändå inte kort på något vis och det skulle vi köra intensivt.
Vi började med en kort uppvärmning på 6 km (kort alltså) för att trampa igång benen lite. Redan där kan vi säga att jag tyckte det var väl tufft. Pulsen steg upp till 167 på en gång och därifrån gick den inte ned kan man säga. Fyra övningar med hemska intervaller på ungefär en mil var och de går väl bra för dem som klarar av att ligga med i klungan och får hjälp av vinden men jag kämpade på i motvind med mig själv som ensam cyklist (ibland kom jag i kapp en av de andra tjejerna). I en av övningarna skulle vi köra som idioter och då tyckte han som höll i träningen lite synd om mig och sa till mig att lägga mig på rulle men jag bara inte orkade köra i hans tempo. Det trodde han och sa till mig att jag inte behövde vara feg. Kan lova att när orken i benen går bort är man inte feg utan jag klarade bara inte av att ligga i hans tempo, det gick inte.
Efter 3,5 mil trodde jag att jag var på väg att få cykla hem i 5 km i timmen för att jag var så slut men fortsatte ändå kämpa. Sen avslutades hela saken med att vi alla låg på ett led, kanske 15 cyklister, vi skulle ligga runt 25-26 km i timmen och den som låg längst bak skulle köra allt man kunde förbi de andra cyklisterna och lägga sig först. Yes, tänkte jag, 25 orkar jag ju hänga med i. Och vi började också i 25 men när det var min tur att åka bakifrån och längst fram låg hela jävla ledet i över 30 och där skulle jag ta mig förbi med ben som brände (faktiskt hela kroppen var slut) för att lägga mig först. När jag kommit så det bara var två kvar framme fick jag skrika sakta för jag kom helt enkelt inte förbi.
Det orättvisa med att vara sämst är att när de andra har kört sitt intervall får de stå och vänta på mig tills jag kom fram och då är det dags för nästa övning, ingen som helst vila för mig alltså.
Men jag överlevde och jag kommer troligtvis att ge mig på det igen, även om deltagarnivån kanske kommer sjunka då de troligtvis hatar (även om de inte säger något) att stå och vänta på mig.
Kan tillägga att jag liksom hade svårt att ta mig ur sängen i morse.