Den var så bra som jag hade hoppats på men inte vågat tro. Jag skratta, grät, skratta, grät, grät, fånflina. Så jag tycker den var toppenbra och snygg.
På väg ner till stan gick jag genom Vasa stan och för ett ögonblick trodde jag inte att jag skulle få se filmen och kanske aldrig något mer. Ett högt pang och genast kom tankarna på skjutningen från i helgen på samma plats upp i min hjärna. Men det var "bara" en man som pumpade sin cykel så full att däcken sprängdes.
Nu skall jag packa, pussa på min egna kärlek och sova. För i morgon är det jobb igen och trettioåtta timmar framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar