Jag tror vi alla har hört hur jobbigt (läst hemskt) det är att föda barn, eller att som kille bli riktigt förkyld. Inte för att jag provat på något av ovanstående men att vara Fr Esta och bli riktigt sjuk, slår nog ut de andra med hästlängder.
Det började smyga sig på mig redan i måndags, en slags klump i halsen. Jag ignorerade det, och tog något mot halsbränna. I tisdags kände jag mig halvkass när jag vaknade, såpass dålig att jag hoppade över inplanerad träning. Givetvis kunde jag inte sjukskriva mig, fanns två bra orsaker till det, den första var för att jag skulle ha fotokurs och den andra för att jag planerat att vara sjuk nästa vecka. Vi skall iväg med jobbet, för fjärde gången detta år och ha kollegie (snacka skit) och festa, så tycker det är okey att sjukskriva mig, speciellt med tanke på att jag inte har varit sjuk någon gång ännu på mitt jobb.
När jag väl kom till jobbet började jag snabbt bli sämre, först på ett fördelaktigt hest sätt men sedan mer kraxande med feber och nässelutslag. Givetvis åkte jag inte hem som en normal människa. Ni vet skall ju vara sjuk nästa vecka, precis som någon skulle missa att jag var sjuk nu. Sen blev jag också så dålig att jag faktiskt inte orkade åka hem.
Vid elva när vi äntligen skulle få gå och lägga oss, jag hade längtat länge, fick jag sådan frossa att jag låg och skakade i två timmar. Frös som om jag låg i is, medan jag var så varm i mig att det kändes som om det höll på att börja brinna i munnen. Låg där i sängen och önskade att jag snabbt skulle dö, för att få slippa genomlida det hela. Om jag bara mått lite bättre, och inte lindat in fötterna med handdukar och filtar för att de inte skulle förfrysa, kanske jag skulle orkat ta mig de två meter det är till där vi förvarar rakhyvlar och tagit livet av mig.
Så ni förstår hur nära döden jag verkligen var.