Mina känslor är inte lika viktiga?

Hamnade i en diskussion med en arbetskamrat i går.

Det började med att han klagade över att han inte kunde VAB:a när hans äldsta dotter blev sjuk, eftersom hon var över 12 år.

"Ja, det är synd. Men samtidigt så är man ju såpass gammal att man kan vara hemma själv när man är tolv år".

Hans röst höjdes och rösten blev hetsigare.
"Sist min dotter var sjuk, så hamnade hon på sjukhus. Hur tror du det känns att inte vara med henne hela tiden då. Då är hon inte så stor, en liten tolvåring på sjukhus. Då tycker jag att man ska kunna VAB:a"

"Ja, det är klart att man vill vara med när någon som står en nära är så dålig, då spelar det ju ingen roll att det är ens barn eller någon annan som betyder mycket för en."

"Det är skillnad när det är ens barn. De blir det viktigaste som finns för en, och betyder allra mest. Det går inte att jämföra med en hund som man kan avliva när den är sjuk."

"Vad menar du med det, att jag ska lämna min hund hemma själv när den är sjuk, eller att jag ska åka iväg och avliva den eftersom jag måste gå och jobba."

Det var inte ens jag som drog upp hundfrågan.

"Det jag menar är att det inte går att jämföra, ett barn betyder mycket mer för en, än vad en hund gör."

Ja, det kan så vara om man både har barn och hund. Men om man "bara" har hund som jag, är det inte då den som betyder mest. Eller är mina känslor mindre än deras, har jag inte förmågan att känna som personer med barn gör, bara för att jag inte har barn.

Måste också tillägga att han inte har hund och aldrig haft det.