I morse vaknade jag, solen strålade, blå himmel och jag kände mig så lycklig. I det här ruset tillbringade jag de första timmarna av dagen med att promenera ute i Askim, ta ett långt härligt träningspass, till och med få gjort flera av de saker som jag har samlat på hög till en annan dag.

Sen förändras allt på ingen stund alls, och av nästan ingen anledning alls. Vet inte om det började med boken om mobbing jag läste, att den fick min stämning att växla. Eller om det var ett sorgligt sms som berörde mig.

Helt plötsligt kändes allt det goa från i morse overkligt. Känslorna och tankarna från då var borta. Jag kunde bara tänka sorgliga tankar. Försökte anstränga mig för att komma på något kul och uppmuntrande, för att få tillbaka känslan från i morse. När jag kom på bra saker kunde jag inte få kontakt med hur det kändes, kunde inte riktigt minnas lyckan, som om det vore någon annan som upplevde den. Att den bara var spelad.*

I all sin äckliga kletighet, är det trots allt skönt att emellanåt få hänge sig i ett frosseri av självömkan, då jag att den är försvunnen i morgon igen.

* Det är lika svårt att när jag mår bra hitta känslan ifrån mitt dåliga mående.